Den frÃ¥gan fick jag för ett tag sedan… SÃ¥ jag ska förklara.

Jag börjar med att gå till teatern (förutsättningen för en regissör är faktiskt inte alltid att närvara - man har alltid sett till att ha en regiassistent som är mer meriterad än en själv - så sovmorgon är helt okej).

Sedan säger man hej till alla. Le är viktigt. Oxå låtsas lyssna på alla.
Kanske att jag drömmer mig iväg pÃ¥ nÃ¥gon gata i London, när de stÃ¥r och orerar framför mig, blir det otäckt sÃ¥ slutar jag tänka pÃ¥ gatan eller blandar in lite erotiska inslag i mina tankar - det piggar upp. Man märker oftast när de har talat klart för dÃ¥ skyndar den självupptagna skÃ¥despelaren iväg. Med musiker räcker det med att säga: “Hur fungerar den här basförstärkaren?”, sedan märker inte basisten att man avlägsnar sig, utan han/hon har en egen monolog väldigt länge.

Efter ett tag sÃ¥ sätter jag mig i salongen vid ett stort bord där jag har min bärbara dator. SÃ¥ börjar de, efter det att jag sagt: “Ni kan börja”, och repetitionen är igÃ¥ng. DÃ¥ kan jag ytterligare en gÃ¥ng börja tänka pÃ¥ annat, som hur det kommer sig att kossor i Argentina kan vara sÃ¥dana miljöbovar.
Det är bra med datorn och ett trådlöst internet, Googla.

Sedan tar jag en sipp Cola (Det är mitt privilegium som regissör att just dricka så mycket Cola jag vill), skriver något oläsligt på ett A4.

Under genomdraget kan jag ibland bli väldigt kissinödig. Då kan jag inte tänka alls, eller jag kan bara tänka att jag kanske borde gå och kissa. För jag har läst att det inte är bra för prostatan att vänta för länge.
Plötsligt är detta inte ett problem längre och jag kan nu dricka lite mer cola. Med varmt underliv kan jag njuta av en liten tupplur (oftast när skådespelarna har tjatat på scenen i en evighet). Vaknar gör jag när det börjar svida på insidan av låren. Otäckt. Skriver något mer oläsligt på A4:at. Vips har en timme gått.

DÃ¥ är det dax att bli kreativ. Med ömmande bak och rödflammiga lÃ¥r sätter jag mig pÃ¥ scenkanten och lÃ¥tsas ha sett vad de olika individerna försökt Ã¥stadkomma pÃ¥ scen. Att förstÃ¥ mina anteckningar är omöjligt, eller “notes” som de kallas, sÃ¥ oftast fÃ¥r jag hitta pÃ¥ under tiden jag ger dem “feedback” pÃ¥ det jag sovit mig igenom.

De blir ofta glada när jag säger att de är bra. Ledsna när jag säger att de är dÃ¥liga. SÃ¥ jag brukar säga att de är “jättebra!”.

Meningar som är användbara är:
“Det känns som om ni fÃ¥r leta lite till för att nÃ¥ karaktärens inre”
“Vad var det som hände?” (detta kan man frÃ¥ga om en scen, vilken som… en skÃ¥despelare är aldrig nöjd med sitt framträdande och kan komma med 100 ursäkter varför det inte “fungerade”)
“VÃ¥ga!” (Vet inte riktigt vad det betyder???)
“Nej, ska vi inte ha en liten fest?” (Detta brukar teknikpersonal, musiker och skÃ¥despelare tycka är en lysande idé)

Sedan gÃ¥r jag hem och duschar…

Så nu har jag förklarat vad mitt jobb går ut på - har ni oxå ett krävande arbete? Skriv om det i kommentaren.>