Var en snabbis ute på Fjäderholmarna och tittade till gänget. De skötte sig exemplariskt.
Efter föreställningen slog det mig igen att jag bara är regissören, de har byggt upp en sammanhållning som man, som regissör, inte riktigt får vara med i…Saknar verkligen att tillhöra en ensemble. Kunna, efter en föreställning, diskutera det där “som hände” på scen. Saknar att ramla runt i ett sceneri som man repeterat fram under mycket skratt och gråt. Men just nu är det just regissör som jag livnär mig på.
Har ett roligt erbjudande som jag har tagit ställning till i dagarna… så, just det att själv stå på scen, det får vänta.
Producenten och regissören får sällan vänner.
Tagg: Fjäderholmarna
Ja du Pontus, vet nog vad du pratar om, vi som “försvinner” efter premiären kommer ju inte in i gemenskapen på samma vis,får glädjas åt att man får jobba med det man tycker är allra roligast (gäller iallafall mej :-), Kanske det roligaste för dej vore att få varva? Går du på sista föreställningen då? så kan iallfall vi mingla om de andra har glömt bort oss ;-)!
Vad fint ert Skåne ställe ser ut där i bakrunden på dina bilder, njut nu av ledigheten och familjen så hoppas jag vi ses snart. (Beklagar för egen del att vi inte Iddes stanna på stand up kvällen på “Lasse”,vad många ni var!) meddela gärna när du kör igen i stan.