Det finns människor som tror att bara man syns på TV så kommer allt att lösa sig. Så är det säkert, för vissa. Men, jag tror inte att man ska ta det för givet - för jag är övertygad om att vissa människor inte har något att hämta i det rörliga mediet som flimrar i alla våra folkhem.
Det finns människor som tror att bara för att man har många tittare så ska det likställas med kvalitet. Det stämmer givetvis inte.
Man kan inte mäta konstnärlighet. Personligen kan vi mäta det, jag kan lägga upp en ”betygskala” i mitt huvud på vad jag har sett och vad jag tycker är bra. Nisse Hulth har en helt annan ”skala” - om han då inte litar på nöjesjournalisten och håller med i hans ”åsikter”, för att han är för rädd för att bilda sig själv en uppfattning.
I filmen “Funny People” finns det en scen där en mamma visar dotterns uppträdande, hon gör Memories från musikalen Cats, för två komiker och detta är ett bra exempel. Den ena personen skrattar åt det hela och den andra får en “ååh”-upplevelse. Vi kan tycka väldigt olika om allt och en upplevelse är alltid subjektiv.
I TV just nu är det populärt att tala om “white gold” (en sorts lek med ord, taget från “white-trash”), TV-cheferna vill göra program om “vanliga människor”. Det är en fin tanke… om det var så att TV-cheferna har för avsikt att skratta MED personen ifråga och inte ÅT.
TV-mediet är förtappat. Varför? Jag upplever det såhär: Det är för många “kockar”. När man ska skapa en Programserie / Komedi / Underhållning så ska alla vara med och tycka. Detta resulterar i ett “lagom”-program där inget får sticka ut eftersom rädslan för att ”göra fel” är större än visionen av ”att lyckas”.
TV-branschen står vid ett val. De måste bestämma vem det är som ska ha makten, kreatörerna eller fokusgrupperna. Vill vi vinna TV-priser internationellt och skapa ny underhållning, vilket inte skett i någon större omfattning de senaste åren? Jag vill.
Har under en längre tid arbetat med ett TV-program och många gånger har jag känt: “Varför tog de in mig här som regissör? Jag känner mig som en missanpassad julgran!”. Visst, jag kanske tillför den lilla värme som inte skulle vara så uppenbar om jag inte var närvarande, men jag skulle kunna göra så mycket mer.
Så vad är problemet? Jo, dagens TV-verkstad innehåller för många kockar - för lite pengar.
Kreatörerna blir kvästa av beställaren, som plötsligt kan uttrycka sin åsikt om “vad som ÄR humor”.
Kreatörerna tvingas arbeta efter en formatmall som var rolig för tjugo år sedan och har verkligen sett sina bästa dagar.
Kreatörerna är plötsligt längst ner i hierarkin och har inget att säga till om. Jag har sett mycket kunniga och kreativa manusförfattare bli mörkare under ögonen när de har tvingats slänga bra idéer i brist på tilltro.
När jag för några år sedan stångade fram min vilja som kreativ producent/regissör för Sommartorpet så fick jag, till en början, bara skit av cheferna. Den högsta chefen i Örebro rusade in på redaktionen, efter det att han hade sett det första avsnittet som jag despotiskt hade bestämt allt på, skrek att detta var det sämsta han hade sett. Jag var inte i rummet. Chefen sa aldrig detta till mig personligen, jag fick höra det på omvägar. När sedan första programmet hade gått, recensenterna hade sagt sitt och publiksiffran hade ökat markant från föregående år, så fick jag ett mail av sagda chef - han tackade mig för att jag så fantastiskt hade skapat en helt ny stil “som han gillade skarpt”… ?
Just nu går en programserie som jag har varit med och försökt påverka. Det är inte dåligt - men det kunde ha varit så mycket bättre.
- skit samma)