Gårdagen gick åt till att skicka en massa “meddelande” på ansiktsboken… Eftersom “de” fick en känsla av att jag “spamma” så fick jag verifiera väldigt många gånger.
Några roliga ord dök upp:
“ÄR PRÄST”… Frågan är vilken typ av “präst” han är? Kanske en kvinnlig?
Sedan den här:
“Den obundna”… Så talande. Han är verkligen “obunden”.
Salong Betong fick en liten film av mig när jag var där… Så gulligt av dem att länka till “mina sidor”! (extra roligt att jag använder mig av uttrycket “så gulligt”, eftersom de här killarna jobbar rätt mycket på att kanske inte ses som “gulliga”)
Gå ner några dagar så kan ni se när jag gört…
————————————————————————
Uppdaterat! Gissa om min sjuåriga son blev förbannad när han såg det här. - “F U, pappa, jag är faktiskt sju!”… Till mitt försvar kan jag säga att jag va lite vimsig efter “taggningen”.
Sitter och tittar ut genom fönstret och tycker att det är skönt att vara inne. Då slår det mig att det är den 15 januari och luciatåget är inte nerplockat… Finns det en “lag” när det ska plockas ner? Tjugonde knut? Eller? Kommer oxå på att julstjärnan lyser fint i vardagsrummet och utebelysningen klickar med jämna mellanrum igång med hjälp av timern. Inte fan tänker jag bege mig ut i kylan för att ta ner utebelysningen, det måste minst vara plusgrader innan jag bylsar runt och trasslar in mig i tusen små tindrande lyktor.
Om någon plingar på och frågar, så kommer jag svara att jag är “ortodox frimicklare” som förnekar Lucias existens och min religion tillber vi Stalledrängen, som på min ljusstake, av någon anledning, går först!?? Lucia är tvåa och därför finns hon inte. Min religion försöker framhäva elitismens fördelar.
Bäst eller icke existerand, det är mottot!
Att komma hem och veta att man kan krypa ner med datorn i sängen för att se “Stjärnorna på Slottet”
Och innan man kröp ner i sängen hann man med två stycken “På Spåret”… Oj, vad medelålders jag är. Det kanske bara att inse fakta - jag är en gammal gubbe nu.
… In på möte med “Smeten”.
Det finns ett ordspråk som någon “anonym” har sagt på 60-talet som länge har funnits i mitt medvetande:
“Vad ska det bli av alla barn som inte kan tala sanning? Alla kan ju inte bli politiker…“
Den kommer med jämna mellanrum emot mig som en tydlig, rolig och fyndig aforism som någon tydlig, rolig och fyndig person på 60-talet uttalade. Man börjar undra om allt smart redan är sagt och om alla dramatiska verk redan är skrivna och alla programidéer är bara varianter på Hylands Hörna. Kommer människan lyckas med att vara unik i en framtid? Det är svårt att föreställa sig… Det är lättare att blicka bakåt och förnumstigt säga att: - “allt verkar redan uttänkt och uppfunnet - så jag tror att jag lägger av med mitt skapande nu“.
Själv är jag på krigsstigen och skapar “unikt” mer än aldrig förr…
… Som jag inte behöver göra ett skit. Trodde jag, för jag måste genomföra x antal telefonsamtal.
Detta gjorde mig glad. Nu väntar jag på dommen från SVD. Den har inte dykt upp på nätet, vet inte ens om den kommer dyka upp. Bryr mig inte så mycket längre.
Dax att börja ringa.
——————————————————————
Sedan kom SVD… vet inte riktigt vad journalisten tycker. (tack Mike för länken)
Man kan tro att det är en filmtitel. Men det är antal dagar som jag lyckats undanhålla “toaskylten” från Marre Mask. Han är förtvivlad och verkar ha drag av njutning när jag retar honom. Den är gömd på Göta Lejon och just i denna stund gav jag honom den 12.e ledtråden (det är antagligen fler än så, jag har hjälpt honom löjligt mycket denna gång). I morgon tror jag att jag ska göra ett avslöjande på var den befinner sig på teatern…
Nu ska vi ha 3:e genomdrag av Alice.
Är faktiskt helt slut. I morse tog jag kontakt med Arena Teater Institutet, som ligger i Värmdö (typ) mitt ute i skogen, för att jag skulle hämta ett “originalmanus” som bara fanns i deras ägo. Jag körde dit och den sista biten är verkligen skogsväg. I en liten nerförsbacke får jag möte av en stadsjeep som envist håller sig i mitten av vägen, jag börjar glida i kurvan och bilen lägger sig snällt i den stora snövallen och vägrar komma loss. Stadsjeepen hoppar ut och det visar sig att hon bara ska lämna på dagis och sedan komma tillbaka och dra upp mig. Hon gör det oxå, alltså kommer tillbaka, och drar ur min bil ur Kung Bores grepp. Tur att produktionen “Blåsningen” bidrog med täckbrallor, för jag plumsa runt i snön rätt mycket… Uppspelt och mycket mer försiktigt slingra jag mig längre in i den Värmdö’ska skogen.
När jag sedan kom ut till Per Edströms Arena Teater så överlämnade jag en “gåva”, som jag fick en känsla av att han uppskatta, och han gav mig en pärm med ett manus. Han fråga om kaffe, men jag var kraftigt försenad, så jag avböjde. - “Men kom in och titta på min teater” säger Per plötsligt. Huset såg inte ut som om det skulle kunna innehålla en teater utifrån och min nyfikenhet har alltid hjälpt mig att “öppna rätt dörr”. Han leder mig in i huset och vi går ner i en källare… Plötsligt känns det som jag var med i “Skönheten & Odjuret”. För han ledde ner mig i ett bibliotek, som bara innehöll “litteratur” och “faktaböcker” om olika scener världen över, som var enormt. Jag började raffsa i min ficka efter min mobil för att ta bilder. Den var kvar i bilen. FAAAAN! Sedan öppnade han en ståldörr och ledde in mig i en liten teater. Mitt bröst fylldes av värme när han tände upp, så fantastiskt vackert. Där hade han ibland visningar på hur gammalt teaterljus fungerade. 
Allt hade han byggt själv. Ordet “fantastiskt” är helt enkelt en underdrift. Han gav mig två böcker, för jag tror att han kände att jag var intresserad, plötsligt kändes min gåva lite meningslös.
När jag gick därifrån så tänkte jag: “Hit måste jag återvända snart”. Nu känner jag ännu mer hur jag måste tillbaka för att ge Per tiden till att berätta en massa. Kanske blir det ett löfte till nyår… Skulle vilja göra ett “K-special” om det hela.
Satan va blöt av svett jag är efter att ha skottat fram bilen.
Har oxå i ett svagt ögonblick lovat sjuåringen att vi ska baka pepparkakor. Om jag inte påminner honom kanske det hela rinner ut i sanden…
I eftermiddag kör jag min sista inhoppsföreställning. Någon efterfest är det inte tal om - jag ska på “drink”.
Ibland känns det som om man inte riktigt hänger med i vad som händer utanför en teater när man är inne i en produktion… Man är inne i det svarta “hålet och många bomber kunde smälla, regeringar kunde bytas ut och Silvia kunde “höja ansiktet” ytterligare - och man skulle inte märkt ett skit när man sparkade upp scendörren efter en lång rep-period.
Andra publikdraget och lite fler människor i salongen. Spännande.
Jag hoppar in i Buddy på fredag, lördag, lördag och söndag… Alltså till helgen. Just nu sitter jag vid köksbordet och drar mig för att gå ner i källaren för att plugga text. Jag har Alice-föreställningen alldeles för mycket i huvudet. Har två timmar på fredag att ställa om. Hm. Plötsligt slog det mig att “Robert” sjunger i slutet (ett samtal till inspicienten). Har inga problem att sjunga, bara jag vet vad jag ska sjunga. Det som snurrar i huvudet är att min ensembel ska få för sig att jag ska gå in på scen och visa “vart skåpet ska stå” - jag har ju ingen aning… Jag vet bara var “det blåa skåpet står”, ni vet, det som “jag antagligen efter fredagens föreställning har skitit i”.
Nu kan jag inte dra det här längre. Måste plugga text och vill samtidigt passa på att säga: Tack & F´låt…
