Jag har några små historier om vår kära lagupprätthållare i vårt lilla samhälle… Här följer den tredje:

Jag är 18 år och har varit ute med 2 kompisar. Vi är lite runda under fötterna. När vi går förbi en kiosk så har någon krossat rutan. Glada i hågen tänker vi: ”Wow! Godis!” och börjar rafsa åt oss olika produkter. Jag känner hur det svider till i armen och upptäcker att jag skurit mig på glaset, jag blöder mycket…
Vi snabbar oss hem till, vi kan kalla honom, Robert och i badrummet så ska vi tvätta mitt sår. In med armen under kranen – jag svimmar. Jag blo´ar ner hela Roberts toalett.

Vi bestämmer att vi ska ta oss hem till mig innan vi ringer ambulans, detta för att vi inte ska vara så nära brottsplatsen – eftersom vi har lyckats få med oss tuggummi för kanske 300 kronor… Robert ojar sig hela tiden över min klantighet och att vi kunde fått med oss ”så mycket mer” – och han gillar inte Jenka (den sort som vi fick med mest av) och han börjar räkna upp en massa produkter som han skulle ha större glädje av.

Väl hemma hos mig så ringer vi ambulans och säger att jag skurit mig på en spegel. Den hämtar mig, alltså ambulansen. Robert behöver inte följa med.
Väl inne på akuten så möts jag upp av två uniformerade poliser. Jag ligger på en brits och en sjuksyrra börjar ta av mig skorna samtidigt som Polisen frågar mig: ”Hur gick detta till då?”.
Med ett förvirrat intryck ojar jag mig över att jag kanske har tåsvett. Samtidigt som jag rakryggat förklarar att jag och en kompis bestämde oss för att studsa en studsboll inne i ett badrum och att jag, när jag skulle fånga bollen, slog in armen i badrumsspegeln. Därav såret och blodet… En lång tystnad. Läkaren har stått en bit bort och lyssnat. Polisen tackar för sig och går. Läkaren som ska sy ihop mig tittar på såret och börjar sakta tvätta det. Sedan säger han: ”..och nu kan du berätta hur det egentligen gick till…”. Med tanke på hans tystnadsplikt så berättar jag och roar hela personalen som syr ihop mig med sammanlagt 16 stygn (8 ytliga och 8 inombordare).

Mamma fick samma berättelse som polisen…>

Jag har några små historier om vår kära lagupprätthållare i vårt lilla samhälle… Här följer den andra:

Jag är 15 år och är på väg hem klockan halv-ett en fredagskväll. Jag skjutsar en kompis på pakethållaren. När vi svänger runt en krök står det en polisbil parkerad på cykelvägen. Min kompis hoppar av och Polisen stannar mig. Jag tror att jag ska åka dit för att vi har skjutsats, men det visar sig att konstapeln inte har sett detta. Jag får sitta i polisbilen när de tar mina uppgifter. För de tänker bötfälla mig för att jag saknar lyse på cykeln. Och för att vara säkra på att jag är jag så ringer de hem till min mamma. Så här går samtalet till:
Ring ring… Min mor svarar lite sömndrucket:
Mamma: Ströbaek.
Polisen: Hej, har du en son som är ute i natten?
Mamma: Va? Vem är detta?
Polisen: Detta var från Polisen.
Mamma: Visst, och jag heter Karl den VII…
Polisen: Detta är allvar! Kan du ge ett signalement på din son, vad hade han på sig när han gick hemifrån?
Mamma (nu orolig): Jaha, jeans, gymnastikskor som var vita, en grön jacka…
Polisen: Va bra. För att det är så att vi har tagit er son när han har cyklat utan lampa…
Mamma: Va?
Polisen: … vi har tagit er son när han har cyklat utan lampa…
Mamma: Jag hörde! Men va fan! Jag trodde att min son var död! (här följer en harang av svordomar som inte lämpar sig på min blogg)

När jag senare kommer hem, efter att varit tvungen att leda cykeln hela vägen hem eftersom polisen låg och smygåkte bakom mig, så att jag inte skulle få för mig att jag bara kunde hoppa upp på detta olagliga fordon, så är min morsa så förbannad! Inte på mig, utan, som hon uttrycker det, på de förbannade lågpannade snutjävlarna som inte har känslan att föra ett korrekt samtal till en ensamstående mor klockan ett på natten!
Min mor ringde på måndagen och skällde på alla inom Halmstads poliskår – jag fick en glass.>

Jag har några små historier om vår kära lagupprätthållare i vårt lilla samhälle… Här följer den första:

Jag är 16 år och är på väg hem från krogen en torsdag på 80-talet. Jag har varit på Charlies – det var alltid klubb på torsdagar (jag kände vakterna – eftersom min bror jobbade som vakt på ett annat ställe).

När jag traskar, något berusad, över ett övergångställe så bromsar en polisbil hastigt in framför mig med skrikande hjul. Ut hoppar en uniformerad man och slänger upp mig på motorhuven. Han tar tag i mitt hår och vrider upp mitt huvud så att jag ska se in i passagerarsätet. Han skriker: ”Var det han?”. I baksätet sitter en skrämd kille och skakar på huvudet. Jag ser att han formar munnen till ett ”nej”. Polisen släpper mig och åker därifrån…
Jag tänker, skönt att det inte ”var jag” – för vad hade hänt då?>