Jag har några små historier om vår kära lagupprätthållare i vårt lilla samhälle… Här följer den tredje:

Jag är 18 år och har varit ute med 2 kompisar. Vi är lite runda under fötterna. När vi går förbi en kiosk så har någon krossat rutan. Glada i hågen tänker vi: ”Wow! Godis!” och börjar rafsa åt oss olika produkter. Jag känner hur det svider till i armen och upptäcker att jag skurit mig på glaset, jag blöder mycket…
Vi snabbar oss hem till, vi kan kalla honom, Robert och i badrummet så ska vi tvätta mitt sår. In med armen under kranen – jag svimmar. Jag blo´ar ner hela Roberts toalett.

Vi bestämmer att vi ska ta oss hem till mig innan vi ringer ambulans, detta för att vi inte ska vara så nära brottsplatsen – eftersom vi har lyckats få med oss tuggummi för kanske 300 kronor… Robert ojar sig hela tiden över min klantighet och att vi kunde fått med oss ”så mycket mer” – och han gillar inte Jenka (den sort som vi fick med mest av) och han börjar räkna upp en massa produkter som han skulle ha större glädje av.

Väl hemma hos mig så ringer vi ambulans och säger att jag skurit mig på en spegel. Den hämtar mig, alltså ambulansen. Robert behöver inte följa med.
Väl inne på akuten så möts jag upp av två uniformerade poliser. Jag ligger på en brits och en sjuksyrra börjar ta av mig skorna samtidigt som Polisen frågar mig: ”Hur gick detta till då?”.
Med ett förvirrat intryck ojar jag mig över att jag kanske har tåsvett. Samtidigt som jag rakryggat förklarar att jag och en kompis bestämde oss för att studsa en studsboll inne i ett badrum och att jag, när jag skulle fånga bollen, slog in armen i badrumsspegeln. Därav såret och blodet… En lång tystnad. Läkaren har stått en bit bort och lyssnat. Polisen tackar för sig och går. Läkaren som ska sy ihop mig tittar på såret och börjar sakta tvätta det. Sedan säger han: ”..och nu kan du berätta hur det egentligen gick till…”. Med tanke på hans tystnadsplikt så berättar jag och roar hela personalen som syr ihop mig med sammanlagt 16 stygn (8 ytliga och 8 inombordare).

Mamma fick samma berättelse som polisen…>

Jag har några små historier om vår kära lagupprätthållare i vårt lilla samhälle… Här följer den andra:

Jag är 15 år och är på väg hem klockan halv-ett en fredagskväll. Jag skjutsar en kompis på pakethållaren. När vi svänger runt en krök står det en polisbil parkerad på cykelvägen. Min kompis hoppar av och Polisen stannar mig. Jag tror att jag ska åka dit för att vi har skjutsats, men det visar sig att konstapeln inte har sett detta. Jag får sitta i polisbilen när de tar mina uppgifter. För de tänker bötfälla mig för att jag saknar lyse på cykeln. Och för att vara säkra på att jag är jag så ringer de hem till min mamma. Så här går samtalet till:
Ring ring… Min mor svarar lite sömndrucket:
Mamma: Ströbaek.
Polisen: Hej, har du en son som är ute i natten?
Mamma: Va? Vem är detta?
Polisen: Detta var från Polisen.
Mamma: Visst, och jag heter Karl den VII…
Polisen: Detta är allvar! Kan du ge ett signalement på din son, vad hade han på sig när han gick hemifrån?
Mamma (nu orolig): Jaha, jeans, gymnastikskor som var vita, en grön jacka…
Polisen: Va bra. För att det är så att vi har tagit er son när han har cyklat utan lampa…
Mamma: Va?
Polisen: … vi har tagit er son när han har cyklat utan lampa…
Mamma: Jag hörde! Men va fan! Jag trodde att min son var död! (här följer en harang av svordomar som inte lämpar sig på min blogg)

När jag senare kommer hem, efter att varit tvungen att leda cykeln hela vägen hem eftersom polisen låg och smygåkte bakom mig, så att jag inte skulle få för mig att jag bara kunde hoppa upp på detta olagliga fordon, så är min morsa så förbannad! Inte på mig, utan, som hon uttrycker det, på de förbannade lågpannade snutjävlarna som inte har känslan att föra ett korrekt samtal till en ensamstående mor klockan ett på natten!
Min mor ringde på måndagen och skällde på alla inom Halmstads poliskår – jag fick en glass.>

Jag har några små historier om vår kära lagupprätthållare i vårt lilla samhälle… Här följer den första:

Jag är 16 år och är på väg hem från krogen en torsdag på 80-talet. Jag har varit på Charlies – det var alltid klubb på torsdagar (jag kände vakterna – eftersom min bror jobbade som vakt på ett annat ställe).

När jag traskar, något berusad, över ett övergångställe så bromsar en polisbil hastigt in framför mig med skrikande hjul. Ut hoppar en uniformerad man och slänger upp mig på motorhuven. Han tar tag i mitt hår och vrider upp mitt huvud så att jag ska se in i passagerarsätet. Han skriker: ”Var det han?”. I baksätet sitter en skrämd kille och skakar på huvudet. Jag ser att han formar munnen till ett ”nej”. Polisen släpper mig och åker därifrån…
Jag tänker, skönt att det inte ”var jag” – för vad hade hänt då?>

(del ett (1) i “Nostalgi”)
Jag reserverar mig i mina nostalgi-historier - det mesta grundar sig på hörsägen.

Jag är osäker när denna historia dök upp. Helt säkert är det i alla fall ”Bobban” (Jean Paul René Schnoor) som är upphovet till den. Vi kunde sitta i timmar och prata om en tokig man som bodde i Halmstad. Här kommer det:

Det fanns en tokig tjock gubbe/kille (i vår värld en gubbe – vi var väl runt 19, han var 37 – alltså en gubbe) som bodde på gränsen till Andersberg i Halmstad. Han var inte frisk… Hade antagligen fastnat i ett drogrus några år tidigare.
Ja, denna man stegade in på den lokala musikaffär som fanns i staden. Han ville beställa en sitar. Han hade hört detta instrument på en skiva och nu ville han köpa en för att lära sig spela. Expediten i denna instrumentaffär sa, som brukligt, att de inte hade några i lager. Inga problem tyckte gubben, den kan beställas.
Efter mycket sökande så fanns det en som skulle kosta närmare femtontusen kronor och med frakt från mellanöstern så skulle den gå loss på artontusen. Märk väl, detta är i slutet på 80-talet – början av 90-talet… vi pratar mycket pengar. Så affären vill ha lite pengar i förskott om de skulle beställa den. Inga problem, säger gubben, och traskar iväg till soc och inkasserar, efter mycket tjat, 18 tusen.

Här tycker jag att vi stannar upp och förklarar lite… detta var en tid då det inte var några problem att just plocka ut pengar från denna instans utan att riktigt vara i behov av dem. Antagligen så säger gubben bara: ”Jag ska köpa en sitar för 18 tusen – ge mig pengar”. Detta skulle inte fungera i dagens folkhem – men då, med motiveringen: ”klart att den tokiga pundaren ska ha en sitar”.

Glad i hågen stegade han tillbaka till affären och betala sitaren. 3 veckors leveranstid och affären förklara att det skulle bli en annan form av bytesrätt… han kunde inte bara lämna tillbaka den om han var nöjd. Gubben var ju givetvis förvånad över detta påstående att han skulle lämna tillbaka sitt instrument.

3 veckor gick och gubben fick ett samtal att hans sitar hade anlänt. Under sin väntan satt denna man vid busstorget och gladeligen berätta för förbipasserande att han skulle lära sig spela sitar. Glad i hågen stegade han in i musikaffären, hämta sitt betalda instrument och begav sig hem för att öva.

Nu vet vi ju inte riktigt vad som händer i hans lägenhet – det är detta som jag och Bobban har ägnat timmar åt att skratt åt. För dagen efter kommer en mycket förvirrad och rädd gubbe in i musikaffären och vill lämna tillbaka sitaren, för att (håll i er): DEN HAR SVÄLLT! DEN FÅR INTE LÄNGRE PLATS HEMMA!
Efter mycket dividerande får han tillbaka tiotusen och yrar ur butiken.

Antingen är han smartare än oss allihop och hade hittat ett sätta att tjäna tiotusen, eller så hade han legat vettskrämd hela natten och sett sitt nya instrument bokstavligen växa i hans lägenhet – det instrumentet var, för honom, för mäktigt.

Vet inte om musikaffären lyckades sälja sitaren – för den var till rea hur länge som helst i fönstret…>