Tack Andreas!

I dagens Aftonblad ryter en skara komiker till (vill inte ge dem epitetet “kvinnliga komiker” - för att jag kallar mig själv rätt och slätt “komiker”, utan “manlig” innan… så, jag försöker lära mig helt enkelt).
Och frågan är om de har rätt? Ja, i allra högsta grad. Dagens tv-humor är, bitvis, så äckligt manligt normativ. -”Varför?”, skanderar ni… Jo, för att det sitter en grupp människor (med koncentration på de första tre bokstäverna) och helt enkelt bestämmer vad som ska vara roligt på tv. Jag vill inte påstå att jag skulle göra det bättre, men helt klart skulle jag kunna göra det mer varierat. För det är sällan något som sticker ut, det är oftast mer hjärna än hjärta och det är sällan, med ETT undantag, som man ser tjejer skoja på feminina grunder.

Det sägs ofta att det inte finns några roliga tjejer. Jag är bekant med ett 50-tal brudar som lätt kunde konkurrera ut de flesta grabbar som hänger runt på de olika panelprogram som tv har att erbjuda. Varför får de då inte chansen? Jo, för att vi grabbar är livrädda och skulle skita på oss om “de” skulle få makten på tv. Oftast tar man in ett “tjejalibi” och då är det inte det enklaste för henne att hävda sig – eftersom den som ska skriva hennes manus allt som oftast är av manligt kön.

När jag gick i 2:a året på gymnasiet så var jag ensam kille med 22 brudar. Det året lärde jag mig allt jag kan om mitt motsatta kön. Det har resulterat i att det funkar bäst för mig att arbeta med tjejer. Har helst dem som chef, gillar när de är i majoritet och föredrar, de gånger jag arbetar konstnärligt, att ha dem omkring mig (kan bero på min enorma fåfänga och bekräftelsebehov - skit samma)

Det har länge talats om den fantastiska sammanhållning som finns på stå-uppscenen… Jag kan inte påstå att jag känner av den – ANNAT än från tjejerna. De är vänliga, ger varandra stöd och talar inte skit om varandra. Jag tror att jag under nästa säsong kommer konvertera till ”kvinnlig stå-uppa” – jag vill inte ha med grabbar att göra längre… utom de som jag som ”tjej” kan tänkas ligga med.

Sedan kan man bli förbannad när det äntligen satsas på brudarna så ska alla vara med i ett och samma pgm. Som om de sedan har gjort sitt på 10 år. Hur svårt är det att göra humor på allas villkor? Utan att lägga till epitetet manligt & kvinnligt? Jag hoppas verkligen att brudarna får mer makt i humorsverige – för jag är på er sida (även om ni inte vill ha mig).

Sedan går jag loss på meningen “Vi måste höja våra röster för att höras” i kampsången… Den är konstig, för man kan ju inte sänka sina röster… Eller, det är ju mer effektivt i diskutioner när man börjar viska. För ingen vill lyssna på någon som står och gapar.
De ni tjejer - ett tips från Ströbaek - “Vi måste börja viska, så att killarna får koncentrera sig för att höra oss”…

Läs mer i BANG

Båda kvällstidningarna går ut med listan idag. Listan med stort “H” (som i komiker).

Aftonbladet har haft en hemlig jury - med koll på nöje och humor.

Expressen har låtit 6067 personer, på “nätet” avgöra vem som är roligaste kvinnan respektive mannen.

Frågan är om man skulle vilja vara roligast i “landet” eller i “sverige”.

Vad som kanske är slående är att Nour El-Refai har fått 7% av rösterna i Expressen OCH hamnat på 7:e plats hos experterna, på nöje och humor, på Aftonbladet… Det kan inte vara en slump!

Hade detta varit för tolv år sedan hade Robert G. toppat alla listorna, inklusive den kvinnliga. Så vad ska man säga? Det var bättre förr?>

Jag gillar att åka tåg (när det funkar - det gör det än så länge, “ta i trä”).

Utanför ser det ut som om det är värsta snökaoset. Vet inte om det är så för att tåget åker så snabbt. Jag är verkligen inte klädd för att ingå i detta väder.

Att åka tåg innebär att det dyker upp tankar som man inte skulle ha tiden att tänka om man satt i ett möte eller skrotade hemma.

En tanke som flög i mig: Min yngsta son hade, för andra gången, klippt av sig luggen igår… Han tyckte att det blev snyggt. Det fick mig att minnas när han för ett år sedan (han var fem år) kommer glad i hågen ut från badrummet och säger: “Jag gjorde som Borat”. Efter en del jidder kom det fram att han hade skopat händerna i toaletten och tvättat pannan. Problemet som infann sig var att jag började skratta samtidigt som jag skulle förklara för honom att det inte är så lämpligt att göra så. Eller skratta är fel ord, jag flabbade så att tårarna rann… Kanske svårt för honom att ta sin pappa på allvar i tillsägelsen.
Nu kanske ni tycker att jag är olämplig som förälder som hade låtit min 5-åriga son att se filmen Borat. Den diskutionen tänker jag inte ge mig in i. Han skratta mycket åt scenen när Borat frågar en kille i butik vad som finns på hyllorna. Likså, skratta han våldsamt åt nakenbrottningen.
Min äldre son såg den på bio med mig (han var 11 år vid tillfället), han skratta så mycket att han fick ont.
Jag tror på att mata barn med alla sorts BRA humor. Vem som avgör vad som är bra? Det gör jag!
Båda mina söner har förstått ironi sedan de var 4 år. Det är nonsens att barn inte kan förstå ironi - ger man dem “nycklarna” till att förstå så kan man ha mycket roligt… Jag har förbannat roligt med alla mina tre barn, jag älskar dem för deras “snabba” humor.>