Var det premiär på Buddy Holly och då togs den här bilden…
… idag, om allt har gått enligt planerna, så spelar de i GBG.
Ja, scenen fullständigt glödde mot slutet. Rysningar gick genom min kropp när 3800 personer satt helt tyst i första akt och lyssna på dialogscenerna. En tsunami av känslor rusar nu genom min kropp när jag inser att denna föreställning snart har gjort sitt. Kanske lite oxå för att jag inte riktigt vet vad som komma skall. Jag bör kanske “inventera” min framtid och se om jag kan fortsätta med “uppdrag regissör”.
Buddy Holly har varit en fullständigt orgasmisk upplevelse från början till slut och jag hoppas att jag får tillfälle att arbeta med en ensembel som har varit så kärleksfull, dynamisk, vital och lysande. Har svårt att släppa. Ska hitta på något till avslutningsfesten den 14 mars.
Kanske ska jag släppa mig?
Jag hoppar in i Buddy på fredag, lördag, lördag och söndag… Alltså till helgen. Just nu sitter jag vid köksbordet och drar mig för att gå ner i källaren för att plugga text. Jag har Alice-föreställningen alldeles för mycket i huvudet. Har två timmar på fredag att ställa om. Hm. Plötsligt slog det mig att “Robert” sjunger i slutet (ett samtal till inspicienten). Har inga problem att sjunga, bara jag vet vad jag ska sjunga. Det som snurrar i huvudet är att min ensembel ska få för sig att jag ska gå in på scen och visa “vart skåpet ska stå” - jag har ju ingen aning… Jag vet bara var “det blåa skåpet står”, ni vet, det som “jag antagligen efter fredagens föreställning har skitit i”.
Nu kan jag inte dra det här längre. Måste plugga text och vill samtidigt passa på att säga: Tack & F´låt…
Det handlar om “min ljus-kille” i Buddy Holly. Som vi inte ska säga namnet på. (schyyy)
Han har laddat upp vid sitt lilla bord.
Är på regi-plats… är lite kissi… Det är bra har jag hört, att man alltid ska vara nödig innan stora händelser. Innan en premiär ska man känna att det trycker på lite i blåsan. Undrar vem som har bestämt att man ska vara nervös inför uppträdanden? Jag är nog aldrig det - Jo, hundradelen innan, när jag står i kulissen, och sätter min fot på scen, kan det komma ett pirr. Sedan släpper det.
Nu är det ju NY-premiär i morgon, så då kanske man ska känna en annan last pocka på? (om nu urineringen är en “last”)
- “fan, det känns som om jag vill kräkas!”
- “Helt normalt innan en NY-premiär…”
(men, så känner aldrig jag… Jo, sekunden innan jag går in på scen brukar jag ejakulera)
Då är det dax att köra på ett genomdrag av akt II…
På samlingen i morse blev jag med “barn”. Fick en 4 månaders kille lagd i min famn - utan att veta vems barn det var. Krabaten var otroligt lugn i min famn. Men “gänget” slutade helt lyssna på mig och fokuserade på den lilla battingen. Jag sa extremt viktiga saker; som mitt bankgironummer där eventuella pengar kunde sättas in och vem som var min favorit. Brukar favorisera vissa. Känner att jag som regissör har det privilegiet att ge “vissa” skådespelare fördelar.
Nu verkar tekniken klar. Så jag ska släcka ner regiplats och sussa in.
Ja, nu sitter jag här igen på regiplats och blickar på det verk som jag så fint lyckades åstadkomma i våras. Nu ska gänget repas in igen för att det ska gå hela hösten oxå.
Vid mitt bord i salongen har jag min dator, min telefon och ett block. Kommer alldeles strax köra första akt och kluddra lite “notes” med floskler som jag med en skällande ton kommer leverera till de små liven under eftermiddagen.
Skådespelarna är, en och en, framme och fjäskar lite för mig. Jag har lärt mig att man inte ska titta dem i ögonen, det skapar en osäkerhet hos dem och den kan man utnyttja.
Tjejerna ska man helst tilltala med namnet de har i “föreställningen” - lite för att markera att de inte ska tro att jag känner någon empati för dem i deras roller som kvinnor.
Det är många musiker med i uppsättningen oxå, vilket medför en “bokstavskombination” när det gäller att hålla sina fingrar i styr. Det spelas instrument hela tiden… VANSINNIGT!
NU! kör de strax.
För mycket ihopskruvande av IKEA-möbler brukar tendera träningsvärk… Så är nu fallet.
Funderar lite smått om det finns ett gym i Sverige som har det fyndiga namnet “träningsverket” (det är nu Mike ser en större anledning att läsa min blogg).
Ska repa upp BUDDY HOLLY hela veckan. Ny-premiär på fredag. Så bloggen kommer antagligen mer handla om “teaterns svindlande värld” den närmsta tiden. Eller, jag kommer ha all tid i världen att sitta på regiplats och “dega”.
Efter två dygns festande så mår jag betydligt bättre än jag förtjänar.
Båten blev precis så rolig som jag trodde att den skulle vara. Väldigt många komiker som jag inte sett förrut och en del gamla. Fina viner och sena nätter. Min kompis Staffan och jag hade väldigt roligt. Jag saknade den lille skåningen lite… men han försvann.
Hur gick det för mig? Nja, okej. Fredagen var underlig (det kändes som om man inte hördes riktigt). Lördagens 10 minutare trodde jag inte att jag skulle överleva. Eftersom det kändes som om jag hade för stora svett-droppar som inte ville ta sig ur min trånga porer. Jag svettades liksom inne i kroppen. Den lilla gungning från båten kunde lika gärna fått mig att kaskadspy över killen i zebra-kläderna på första raden.
Hela grejen att sätta 30 komiker på en båt som sedan ska underhålla 2500 överförfriskade människor i alla former och längder. Konstig blandning av publik.
I “cigarren” där jag var “komframochsäg” satt en skön rysk lastbilschaffis som inte förstod ett ord svenska. Snällt, efter ca tre komiker, flyttade han sig ur det rum som var till för rökare. Ja, Mårten hade placerat “up&coming” i rökrutan, så det var svårt att veta om folk var där för att se oss eller röka. Ingen bombade. Alla var riktigt bra efter omständigheterna. Paul Tilly, Johan Sköld, Isak Jansson, Cecilia von Strokirch, Jonathan Unge, Behrad Rouzbeh, Lisa Lundin, Aron Flam, Christopher Linell, Sandra Ilar, Johan Uddenberg och Cilla Domstad (som “vann” spotten på stora scen) gjorde den här resan värd att göra. Tack alla kollegor. Och tack Mårten för en rolig resa…
Bilden visar sängen i hytten där jag och Staffan skulle sova. Vi byggde en Berlinmur mellan oss, så inte dumt skulle hända när vi sov.
När båten var i hamn så var det bara att ta sin lilla “rullirull” och traska till Göta Lejon. Sista för säsongen och det skulle tackas av lite folk som valt att göra annat i höst.
Jag var lite rund under fötterna när jag gick in i salong och kände väl att det bara var att fortsätta. Roligt om jag skulle under föreställning börja hojta och gapa scenanvisningar till “mina små lamm”. Sedan i andra akt somna, snarka och dreggla ner min skjorta. He he he. Jag klarade att vara vaken och satt på festen efteråt och var kvar till kvart över två…tydligen höll de på till tidig morgon. Om jag är sleten idag (vilket jag inte direkt är), så undrar jag lite hur de övriga mår.
Tack Kicki, Henrik (även om du är med första helgen i höst), Tobbe (som jag inte är riktigt säker på om du slutar), Frida, Micke och Ronny för den här tiden! Hoppas att vi får anledning att jobba tillsammans igen…
Dessvärre inga bilder från den festen… men jag kan bjuda på en bild som jag snott från Annika´s blogg. Hon kommer ta över rollen, som Maria Elena, efter Kicki… Mannen utan huvud är Brolle.
Så, nu ska jag strax åka på en eftermiddagsfika hos Lanken. Hoppas han bjuder på något som kan finna balans med min uttorkade kropp. Känner att jag behöver både sött och salt.
Kom hem ikväll från en ”koll” på Buddy Holly. Tog lite ”notes” som det heter.
Vad har jag kommit fram till? Jo, jag är så mäkta stolt över ”min” föreställning och känner att jag kunde inte fått en bättre start på det här året. Alla inblandade gör sitt arbete fullt ut (visst, det kan bli bättre – men, det är också jävligt bra som det är) och jag kan bara instämma i repliken: ”resten är rock´n roll”.
Tack.>