13-Ã¥ringen sitter vid frukostbordet. Jag pÃ¥pekar att han kanske inte har varit sÃ¥ “rolig” i en statusrad pÃ¥ internettet…

Sonen - “Men, jag var ju ironisk”

Jag - “Inte sÃ¥ tydligt, du borde skrivit en sÃ¥n där blinkande gubbe…”

Sonen - “Jag skrev ju “…” “

Jag - “Det betyder väl inte “ironi”…

Sonen - “Jo … U don´t know much about the internet”

Jag - “är det nu jag ska säga “ÄGD” ?

Sonen - “Nej…”

Jag - “Var du ironisk nu?”

Sonen - “???”

Jag - “Ja, du sa “nejet” med tre punkter efter.”

Sonen - “precis” (han himlar med ögonen och lämnar frukosten)

- “Javetintää”; detta kan man tro är ett finskt ord. Men icke. Detta är det vanligaste som just nu kommer ur min 13-Ã¥rings mun. LikasÃ¥ kan ha säga “ja” väldigt fort och pÃ¥ nÃ¥got sätt i nekande form… Helst när man ger förmaningar om hur man tycker att vissa köks-sysslor sköts när det vankas “jag-tar-lite-mellanmÃ¥l-efter-plugget”.

JAG: - Du har ställt in smöret i skafferiet???

13: - ja (detta sägs mitt i min mening)

JAG: - Hur tänkte du?

13: - Javetintää

JAG: - Va?

13: - ja (oxÃ¥ lite för snabbt för att det ska kallas “dialog”)

JAG: - Vad säger du?

13: - Javetintää…

JAG: - Har du förstått vad vi pratar om?

13: - Jaaaaa!

JAG: - Vadå?

13: - Det du sa…

JAG: - Och?

13: - Jag ska.

JAG: - Va bra. Så vi kommer inte få se smöret i skafferiet igen?

13: - Javetintää.

SÃ¥där hÃ¥ller det pÃ¥ en stund innan jag uppgivet skakar pÃ¥ huvudet och inser att det vankas 1-3 Ã¥r av “frÃ¥nvaro”…

Nu spelar han en sorglig melodi pÃ¥ sin gitarr… fortfarande ovetandes om smörpaketet.