Det är ett horisontellt läge på mig idag. Jag är inte bakfull, bara trött.
Ligger och funderar på veckan som komma ska. Publikrepetitioner i dagarna tre för att sedan förfasa sig över premiären och eventuella “tyckare” som ska säga sitt.
Eller, jag förfasas inte över dem. Jag är nog som alla när det gäller kritik.
Älskar att få beröm och smekningar. Blir förkrossad om det visar sig att de inte har förstått (eller att jag har varit otydlig i) min intention.

Det är samma sak när det gäller kommentarer på bloggen. Jag blir ledsen när idioterna är inne och väser fram svavelosande åsikter om mig. Jag förstår inte varför man är “här” om det är så att man inte gillar mig. Och visar det sig att man hamnat här av en slump så är man ju bara ett litet musklick från att slippa mig.

Man undrar varför en del människor klagar över TV-program, artistuppförande eller annan konstnärlig verksamhet. Det måste väl vara jobbigt att gå runt med så mycket hat och förrakt i kroppen. Släpp sargen och kom med i matchen - låt själen slänga ut målvakten och spela, för en gång skull, med sex utespelare. Tollerans! Och eget konstnärligt ansvar… Jag vet, jag klagar en del oxå… Mitt försvar är att jag gör det på mitt forum där mina regler gäller.

Den här veckan vill jag bara ha snälla kommentarer! För jag är ett känslotroll som kan spricka om han exponeras för “sol”.>