Det är ett horisontellt läge på mig idag. Jag är inte bakfull, bara trött.
Ligger och funderar pÃ¥ veckan som komma ska. Publikrepetitioner i dagarna tre för att sedan förfasa sig över premiären och eventuella “tyckare” som ska säga sitt.
Eller, jag förfasas inte över dem. Jag är nog som alla när det gäller kritik.
Älskar att få beröm och smekningar. Blir förkrossad om det visar sig att de inte har förstått (eller att jag har varit otydlig i) min intention.

Det är samma sak när det gäller kommentarer pÃ¥ bloggen. Jag blir ledsen när idioterna är inne och väser fram svavelosande Ã¥sikter om mig. Jag förstÃ¥r inte varför man är “här” om det är sÃ¥ att man inte gillar mig. Och visar det sig att man hamnat här av en slump sÃ¥ är man ju bara ett litet musklick frÃ¥n att slippa mig.

Man undrar varför en del människor klagar över TV-program, artistuppförande eller annan konstnärlig verksamhet. Det mÃ¥ste väl vara jobbigt att gÃ¥ runt med sÃ¥ mycket hat och förrakt i kroppen. Släpp sargen och kom med i matchen - lÃ¥t själen slänga ut mÃ¥lvakten och spela, för en gÃ¥ng skull, med sex utespelare. Tollerans! Och eget konstnärligt ansvar… Jag vet, jag klagar en del oxÃ¥… Mitt försvar är att jag gör det pÃ¥ mitt forum där mina regler gäller.

Den här veckan vill jag bara ha snälla kommentarer! För jag är ett känslotroll som kan spricka om han exponeras för “sol”.>