Och en reflektion av föreställningen “Benny som hatar Pontus”.

På väg dit, i Bennys bil, hittade Staffan talgbollar i handskfacket. Detta fick, på något sätt, mig att studsa loss av energi. Så mycket att jag fick en glansig näbb och en liten huvudvärk. Har huvudvärk kanske vart femte år, så jag blev tvungen att mot min vilja svälja tablett för att klara av att “besudlas” av Dramatenaktören…

Mellan 50-60 personer hade masat sig iväg för att sörpla soppa och se oss tramsa på scen. Medelåldern var lite hög vid några av borden och när jag orerade loss med ord som “Youtube” och “fluffer” så satt de flesta åskådarna tysta och lyssnade snällt till ord som de inte riktigt brukade använda till vardags. Det blev iallafall vansinnigt roligt för mig och Benny - och vi har ju sagt från början, när vi startade detta lilla samarbete, att: “Det viktigaste är att VI har roligt”.

Lasse Karlsson skrattade oxå. Och de två unga tjejerna i 30-årsåldern erkände under föreställning att de skrattade inombords… och det är ju oxå skratt. Jo, ja, de flesta skrattade… kanske högst två som inte valde att skratta så ofta - men jag tvivlar på att de hade väntat sig “fjanteri” till soppan.

Många nya små vitsigheter och några “gamla bortglömda” slank ur våra munnar. Arrangören Kerstin verkade nöjd och vi blev iallafall lovade en faktureringsadress och ett eventuellt återbesök. Vi får se.

På vägen tillbaka insåg jag att detta lilla gästspel hade gått så många Södertäljebor förbi. Nu när jag skriver detta fylls mitt bröst av vemod och jag måste laga middag.

Gladpack. Kanske ska jag snurra in mig i gladpack.