(del ett (1) i “Nostalgi”)
Jag reserverar mig i mina nostalgi-historier - det mesta grundar sig på hörsägen.

Jag är osäker när denna historia dök upp. Helt säkert är det i alla fall ”Bobban” (Jean Paul René Schnoor) som är upphovet till den. Vi kunde sitta i timmar och prata om en tokig man som bodde i Halmstad. Här kommer det:

Det fanns en tokig tjock gubbe/kille (i vår värld en gubbe – vi var väl runt 19, han var 37 – alltså en gubbe) som bodde på gränsen till Andersberg i Halmstad. Han var inte frisk… Hade antagligen fastnat i ett drogrus några år tidigare.
Ja, denna man stegade in på den lokala musikaffär som fanns i staden. Han ville beställa en sitar. Han hade hört detta instrument på en skiva och nu ville han köpa en för att lära sig spela. Expediten i denna instrumentaffär sa, som brukligt, att de inte hade några i lager. Inga problem tyckte gubben, den kan beställas.
Efter mycket sökande så fanns det en som skulle kosta närmare femtontusen kronor och med frakt från mellanöstern så skulle den gå loss på artontusen. Märk väl, detta är i slutet på 80-talet – början av 90-talet… vi pratar mycket pengar. Så affären vill ha lite pengar i förskott om de skulle beställa den. Inga problem, säger gubben, och traskar iväg till soc och inkasserar, efter mycket tjat, 18 tusen.

Här tycker jag att vi stannar upp och förklarar lite… detta var en tid då det inte var några problem att just plocka ut pengar från denna instans utan att riktigt vara i behov av dem. Antagligen så säger gubben bara: ”Jag ska köpa en sitar för 18 tusen – ge mig pengar”. Detta skulle inte fungera i dagens folkhem – men då, med motiveringen: ”klart att den tokiga pundaren ska ha en sitar”.

Glad i hågen stegade han tillbaka till affären och betala sitaren. 3 veckors leveranstid och affären förklara att det skulle bli en annan form av bytesrätt… han kunde inte bara lämna tillbaka den om han var nöjd. Gubben var ju givetvis förvånad över detta påstående att han skulle lämna tillbaka sitt instrument.

3 veckor gick och gubben fick ett samtal att hans sitar hade anlänt. Under sin väntan satt denna man vid busstorget och gladeligen berätta för förbipasserande att han skulle lära sig spela sitar. Glad i hågen stegade han in i musikaffären, hämta sitt betalda instrument och begav sig hem för att öva.

Nu vet vi ju inte riktigt vad som händer i hans lägenhet – det är detta som jag och Bobban har ägnat timmar åt att skratt åt. För dagen efter kommer en mycket förvirrad och rädd gubbe in i musikaffären och vill lämna tillbaka sitaren, för att (håll i er): DEN HAR SVÄLLT! DEN FÅR INTE LÄNGRE PLATS HEMMA!
Efter mycket dividerande får han tillbaka tiotusen och yrar ur butiken.

Antingen är han smartare än oss allihop och hade hittat ett sätta att tjäna tiotusen, eller så hade han legat vettskrämd hela natten och sett sitt nya instrument bokstavligen växa i hans lägenhet – det instrumentet var, för honom, för mäktigt.

Vet inte om musikaffären lyckades sälja sitaren – för den var till rea hur länge som helst i fönstret…>