Hade ett missat samtal på min mobil. Glädjens rus gick igenom min kropp när jag, efter att kollat numret, insåg att jag hade undvikit en telefonförsäljare.

Det är en ovanligt tyst dag. Sitter och saknar det faktum att jag inte längre står allt för ofta på scen själv. Det blir lätt så “dagen efter” att man stått på scen och inser att det dröjer antagligen ett tag innan man framför en föreställning. “Post traumatisk scentid” infinner sig i själen och man känner ett vemod. Visst, ståuppen gör att man vid några tillfällen i månaden orerar loss, men det är inte riktigt samma sak som att befinna sig på några kvadratmeter som är upplyst av strålkastarljuset. Stå bredvid en människa som man idogt har repeterat in en text med och känna att publiken “köper” det man valt att framföra. Kanske ska sätta mig ner och se över möjligheterna att få agera igen. Vän av ordning säger säkert nu: “Men du är väl en framgångsrik regissör?”, måhända är det så. Men vad säger att man inte kan utföra båda sakerna samtidigt?  - Ovän av ordning bör hålla tyst.

över och ut.