Nu ligger jag på mit hotellrum och ska hämta min laddare på teatern, som jag glömt… jag behöver bara gå 40 meter, så det är lugnt.

Längtar efter min familj. Surikaten, 8-åringen och 14-åringen ser mig alldeles för lite. Det gör lite ont.

När jag nu vakna funderade jag lite snabbt om jag hann ett avsnitt nu på morgonen. Tror det, “ljusdesignern” kommer in idag och jag tror inte att jag är användbar förräns de har fått gå igenom några “sladdar”.

Igår fick jag mig en vacker vy från min balkong.

“There´s no place like home”

Trodde inte att regnbågar ville “fastna” på bild. Men tydligen så går det med en iPhone.
Ikväll är jag “komframochsäg” på Latter.

Men den här natten har det plötsligen hänt något.

Igår hade teatern en liten tillställning med all personal, mat och dryck. Jag smet därifrån exakt klockan sju. Gick direkt till hotellet och la mig i sängen och bullade upp med dator och första säsongen av “the Wire”. Somnade nästan direkt. Sedan har jag vaknat och somnat om vart annat, typ för att smäcka igen dator, borsta tänderna och ta av mig jeans. Nu exakt elva timmar senare är jag bara i chock. En vuxen karl som sover bort sitt liv? Jag hade kunnat ägnat mig åt något viktigare, såsom ukulele-träning.

Antagligen har jag någon form av infektion i kroppen och “lilla jag” (läs: mitt undermedvetna) har ordinerat sömn för en gång skull, detta för att jag helt enkelt behövde.

Har faktiskt lust att “snooza” en timme till… eller försöka ännu en gång ta mig igenom första avsnittet av “the wire”.

Word!

Paul Giamatti är en ny idol. Det finns meningar i filmen som berörde mig väldigt. Har inte berörts så mycke av en film sedan jag såg “Thank U for smoking” på en biograf i Sundsvall.
Filmen släpps den 15 september på DVD i Sverige.

Pizzan ligger nu i en djup dvala i min mage och min kropp hävdar att den inte har där att göra för att den var seg, kall och tvivelaktig. Italienska pizzabagare skulle ta fram tjära och fjädrar, tillämpat stegling eller haft korsfästelse på agendan till den som bestämt mischmaschet som slabbats på barkbiten till botten och sedan valt att lägga det i en kartongbit och kalla det mat…

Låter jag sur? Kanske är det så att min förkylning gör att jag inte riktigt kan ta till min denna kulinariska måltid? Kanske är jag förbannad att jag för samma peng hade kunnat sitta och snora över min favoritburgare och en öl på Fyret? Eller, att jag för 40 Nkr mer kunnat äta libanesiskt… Ska kolla om de kan tänka sig att göra takeaway på Habibi.

Det enda som gjorde värt det hela var just att jag kunde traska runt på Oslo´s gator med Annika Norlin i huvudet och tårarna rinnandes ner för min kind. Om jag var ledsen? Nä, en kombination av förkylning från hell och glädjetårar för att hon gjort det igen - en jävligt bra platta!

Eller en schitzofren person får tydligen inte åka hiss i Norge.

Skyltar av alla de slag är väldigt tydliga hela tiden.

I morgon bär det av igen - klockan 04.35 är det uppstigning - för att sedan bli “överinformerad” i varje gathörn och mötas av norrmän och norskor som pratar med en som om man är lite efterbliven…

Måndag blir det genomdrag, tisdag musikrep och olika scener, onsdag likaså, torsdag får vi vara på scen lite grann, fredag är det ljussättning och Latter på kvällen, lördag likaså…

Nu kör vi.

Ska försöka göra så att jag är helt kurerad när jag åker till Oslo i morgonbitti och jag är fullt medveten om att det kanske är fullständigt omöjligt och att jag kan se fram emot en vecka av rinnande ögon, snor och en jävla massa hostande. Slem.

Undrar lite smått hur min kropp tänkte när jag fick den här lilla bakterien som inneboende. Jag har ju inte tid att bli sjuk just nu, har inte tid att ta hand om en utbytesbakterie som tänkt studera i min kropp i ett halvår. Ja, för det blir så när man inte har tiden och verka ut en förkylning och väljer att jobba med en massa snor i bollen. Man blir helt enkelt inte frisk och förkylningen flyttar in med bastuba.

? Feberyrar jag ?

Hittade filmen hos Tyskungen… jag vet inte vad det är som gör att man både känner sorg och skrattar åt killen.

Hittade även den här filmen…

I måndags, när mitt bagage försvann för en dag på flygplatsen, åkte denna väska förbi mig några gånger.

Klistermärket fick mig att inse att jag måste ta kontakt med “diamanten” på SalongBetong…

Det finns en uppsjö med ”kurser” som man kan gå för att få lära sig ”yrket” eller ”skrået”.

Det är då vanligt att ståuppkomiker håller i sagda kurser och då lär de ut ”reglerna”.

Varför ämnet? Jo, jag har läst boken ”Den skrattretande teatern” skriven av Karin Helander. Eller man kan säga att den är sammanfattad av henne – för den bygger på Teaterhögskolans (i Stockholm) första magisterår 2008/2009 som under ett år ägnades åt just den ”skrattretande teatern” under ledning av Gösta Ekman. 7 elever fick gå året och de hade fördjupningar i olika humorformer. Under två veckor hade de, enligt boken, haft ett besök av en gotländsk komiker som skulle förtydliga det här med ”ståuppkomik”, jag läser:

Babben Larsson definierade stand up som en scenkonstform där följande faktorer sammanfaller:

-    ingen scenografi eller rekvisita används
-    ingen roll finns, man är sig själv
-    talspråk (inte skriftspråk eller bunden text som grund)
-    mikrofon används
-    man har ett direkt publiktilltal
-    ingen fjärde vägg finns
-    det huvudsakliga syftet är att det ska vara roligt!
-    man är ensam på scen
-    materialet kan vara aktuellt – gärna satir
-    man skriver sitt egna material
-    man ska stå upp
-    ingen handling eller sammanhang finns
-    man har kort förberedelsetid, det är en i alla avseenden en snabb konstform
-    man vill visa sig själv och formulera sina egna åsikter (ej via roll)
-    man är extremt utsatt
-    stand up bygger på närvara – här och nu!
-    ofta har man inga repetitioner före mötet med publiken

slut citat

Jag vill börja från början, och eftersom de inte är numrerade så går jag igenom dem en efter en:

-    ingen scenografi eller rekvisita används
Var det gäller scenografi så kan man faktiskt påstå att Robin Williams under sitt Metripolitan-uppträdande i allra högsta grad använde sig av scenografi – såväl någon annans scenografi och under en kort stund, men dock.

Han är/var den största ”caption”-komiker genom tiderna…

Rekvisita används inte i en sådan stor utsträckning av våra svenska kollegor, men det är väldigt vanligt med ”props”-komiker från de anglosaxiska delarna av vår planet:

Likaså använder både Harry Hill och Tim Vine en hel del rekvisita…

-    ingen roll finns, man är sig själv
Där vill man kanske också göra en invändning. Du kan i allra högsta grad vara en karraktär:

Likaså vill jag nog säga att man är sitt egna ego upphöjt till 10 på scen. Så rolig är ingen att de just kan vara sitt vanliga tråkiga jag – jo, fast det är just det som definieras som en dålig komiker.

-    talspråk (inte skriftspråk eller bunden text som grund)
Det där är också en stilsak. Svenska komiker har en förkärlek till ”talspråk”. Och 95% av alla svenska komiker kör ett ordagrant manus.

-    mikrofon används
Vill hävda att man kan köra utan – det handlar bara om hur många man ska tala till eller om lokalen är byggd så att man kan framföra sina roligheter utan förstärkning. Har varit på scener (läs: teaterscener A) där det utan problem har funkat utan mikrofon. Jag kan personligen säga att jag föredrar att köra utan.

-    man har ett direkt publiktilltal
Ja, det kan man ha. Men det är inte skrivet i sten.

-    ingen fjärde vägg finns
Första punkten som jag håller med om. Även om många svenska komiker just brukar stå på standup-scenen och agera som om de har en vägg framför sig.

-    det huvudsakliga syftet är att det ska vara roligt!

Ja, så tvistar de lärde. Jag kan hålla med om att det ska vara roligt. Men det kan lika gärna vara tänkvärt eller gripande. Vi kommer med all säkerhet se mera stå upp i framtiden som inte bara lockar till skratt.
Där kanske oxå Neil Hamburger kan motsättas denna tes - han vill vara den sämsta och minst underhållande.

-    man är ensam på scen
Näää, det förekommer, dock inte allt så ofta i sverige, ”doubble-acts” – man är helt enkelt två komiker som står och skojar samtidigt på scen.

-    materialet kan vara aktuellt – gärna satir
Det kan vara det. Men det är inte en ”faktor som sammanfaller”.

-    man skriver sitt egna material
Hoppla. Då ligger jag risigt till. Dels har jag fått idéer skrivna för mig och jag har skrivit till andra komiker.

-    man ska stå upp
Dave Allen, Jesper Odelberg

-    ingen handling eller sammanhang finns
nja…

-    man har kort förberedelsetid, det är en i alla avseenden en snabb konstform
Andra punkten jag delar med ”gästläraren”.

-    man vill visa sig själv och formulera sina egna åsikter (ej via roll)
Harry Hill tror jag inte är sig själv, likaså det tidigare exemplet Neil Hamburger… och jag ser inget hinder att framföra andras åsikter.  Ja, då kanske man ”formulerar” sina egna.

-    man är extremt utsatt
Tredje punkten där jag håller med. I mitt fall vill nog många påstå att det är publiken som är ”extremt utsatt”.

-    stand up bygger på närvaro – här och nu!
Fjärde punkten som får medhåll. Även om publiken ibland kan vara så berusade så att de kan kännas väldigt frånvarande.

-    ofta har man inga repetitioner före mötet med publiken
Om man inte då räknar alla de timmar man vankar runt och går igenom materialet i huvudet.

Babben säger oxå, enligt boken, att hon säkert om 20 år har omvärderat vissa av dessa faktorer.

Nu kanske vän av ordning undrar vart jag vill komma. Jo, jag är glad att det just finns komiker som vill sätta upp regler. Detta gör att konstformen (om man nu kan kalla det för en konstform) får avikelser från sagda regler. Har man förutsättningar för hur saker ting måste vara så kan man lättare ifrågasätta och ge publiken något som inte faller inom ramarna för vad som anses vara mainstream-komik. De blir överraskade (just överraskning är en av grundpelarna inom all komik) och får ta ställning till sin egna “smak”.

Jag är samtidigt övertygad om att det är farligt att säga “så här är det”. Jag är övertygad om att ståuppen som form ständigt kommer vara under utveckling. För jag tror inte att det “äldre gardet” är intresserad av att alla ska stöpas utifrån samma form, även om deras kurser oftast inte resulterar i en allt för stor “egenhet”.

Många “nya” komiker har från en “annan lärare” fått berättat för sig att de ska förbereda 10 minuter material som de ska framföra minst 50 gånger… Det är säkert ett sätt att utvecklas. Men jag är av en annan skola och jag tror att man utvecklas mycket mer om man skriver nytt material hela tiden, som man testar, och lär sig och tvingas in i grunderna för “vad som är roligt”. Detta gör oxå att man kommer in i rutinen att skriva. Scenpersonliget och självförtroende är mycket viktigare än bra material. Trygghet är fundamentalt för framförande av komik: publiken är som hundar som kan lukta sig till rädsla eller osäkerhet. Dessa hundar måste man sätta på plats och visa vem som är “herre”.

I min ambition att stå på scen och ståuppa finns inga regler, jag söker hela tiden utmaningen att få publiken att tänka ytterligare ett steg. Om jag lyckas med det? Ingen aning, jag önskar bara att jag aldrig blir för trött och bestämmer mig för att ställa mig längst bak på scenen för att genomföra mina piruetter… Längst ut på kanten vill jag vara. Några gånger kommer jag säkert misslyckas - men de gånger jag lyckas, utan att falla, kommer publiken och jag nå helt andra höjder.

Det roliga är att jag kanske går en snabbis till Latter i morgonbitti och kollar till om rekordförsöker fortsätter. En tokig norsk komiker har bestämt att han ska slå rekord i längsta framträdande. Rekordet är visst på 38 timmar och 6 minuter. Han får har 5 minuters paus varje timme och han får inte köra samma skämt inom samma 4 timmarsperiod… Tänkte att jag kunde stötta i morgonbitti när det inte kan vara allt för många gäster kvar.

Osammanhängande. Jag känner mig så.

(bilden ar väldigt lite med texten att göra)

Repetitionerna i Oslo går över förväntan och man väntar lite på att man ska stöta på problem, men de tycks inte dyka upp. Försöker leva efter devisen att det inte finns problem utan bara möjligheter för mig att visa att mitt kreativa sinne att skapa lösningar… Den enda som verkar tvivla på den förmågan är jag själv.

Habibi Café visar sig oxå kunna vara ett alternativ till Fyrets middagsmat, Libanesisk mat till en vettig peng. Likaså har jag hittat ett flipperspel som jag antagligen kommer kunna spendera hela mitt traktamente på.

“Ensamhet” är kanske ett ord som med jämna mellanrum susar genom mitt huvud och jag känner den vanliga “turné-ångesten” krypa på - jag måste börja göra något vettigt av min fritid i Norge. Därför köpte jag idag en mer avancerad ackordbok för ukulele. Tänkte att jag skulle börja spela lite mer intensivt.

hm. Fick ju lite skrivet och lyckades med konststycket att inte föra över mina bilder från min telefon.

natt.

Även om det händer inspirerande saker runt mig, så som väskor som fastnar på Arlanda och fantastiska kollegor som gör bra ifrån sig på repetitioner. Eller det faktum att jag var på ett fint bröllop i helgen eller fastnade i en sagolikt lång bilkö när jag bilande genom Sverige i söndag. Jag har varit uppe en stund nu med tanke på att mitt flyg gick 7 i morse.

Så nu ska jag grotta ner mig i “paganinikontraktet” lite till innan jag snuttar kudden.

Visst, jag hade kunnat flyga ballong eller hoppat fallskärm - men det känns ändå lite läskigare med mitt våghalsiga uppdrag att sätta mig i en 1:a-klassvagn och helt sonika försöka njuta av denna resan, för vad som helst kan hända! Jag sitter som på små nålar och bara väntar på att en tant ska vomera på mig av åksjuka, biljetten är ogiltig eller att internet-uppkopplingen inte kommer fungera på hela resan - JAG GLÖMDE MIN BOK!

Som på nålar…

Ska strax in på ett möte för att sedan ta mig till ett bröllop. Helgen är VM i fläng. Eller veckan har varit det och det kommer inte lugna ner sig förrän sista veckan i september.

AH! Nu kom solen igen.

Enligt DN så kommer Roger Westberg spela sin Hamletföreställning ett otal gånger mellan den 27 september och den 29 september. U go girl!

Kanske ska man försöka sätta ett eget rekord i att se föreställningen flest gånger: Jag borde hinna eftersom jag har haft premiär på Buddy i Oslo då…

Läs mer på DN eller på Boulevards egna hemsida.

Jag har för en gång skull ägnat lite tid åt mitt ämne. Sedan vet jag inte om det är just det som jag kommer göra på scen. Tidigare “Lobbyverksamhet” har varit en slags tävling om ministerposter i en komisk skugg-regering. Jag är inte riktigt på det klara vad denna kvällen kommer resultera i. Kul, hur som helst, tror jag.

Det är oxå skönt att jag fick möjlighet att, efter sommaruppehåll, köra 8 minuter på Latter i tisdags. Annars hade jag kännt mig allt för “färsk”.