Att förbereda inför kvällen kanske inte är Pizza Hut… Det var konstigt nog den “lilla tjocka” killen som valde, så egentligen borde jag inte vara förvånad. Kanske kommer han säga, när han kommer (ja, han är 20 minuter sen och jag börjar lära mig): -”Snälla Pontus, jag har länge letat efter en “feeder”, kan du vara min?”. Men problemet kommer vara att jag inte känner lust av att se en människa äta… Eller vad vet jag… kanske efter att ha sett Adeel trycka i sig svettig ost, så kanske jag ändrar mig.

22 minuter sen och fortfarande inte här… Fick ett SMS där det stog “nu går jag”. Ifrån vad skrek jag rätt ut på Pizza Hut och det blev en jättejobbig stämning…

Löpband. Visst, jag har börjat gå på “friskis” och gymma och tro mig det kommer synas om två veckor - jag kommer vara ENORM!

Visserligen “sväller” man inte så mycket av att springa på löpband… Det måste ha sett roligt ut när jag försökte springa, med värdelösa hörlurar som envisades att ploppa ut och samtidigt envisas med att ta ett foto med telefonen. Tanken att jag kunde stanna bandet och i lugn och ro ta ett kort slog mig aldrig.

Damer i pensionsåldern i en kombination av 17-åriga ynglingar stör mig mest i min träning. Damerna är mest i vägen och jag hör ju inte vad de frågar eftersom jag envisas med att ha “egen” musik i mitt huvud. De 17-åriga ynglingarna borde man kunna tjäna pengar på - man stoppar upp en kolbit i valda delar av deras anatomi (läs:röven), och pga att de är så spända så blir det en diamant inom loppet av ett träningspass. En ensam yngling är ingen fara - det är när de är flera och ytligt bekanta med varandra som det blir problem - då utför de, liksom, en liten dans för varandra - en homoerotisk dans är det med all säkerhet. Vi ska vara glada att “sunt förnuft” finns inom deras världsbild, annars hade de dundrat på varandra i roddmaskinen. Detta ljudligt påhejat av de gamla damerna.

Duschar gör jag hemma… det är det där med ensam nakenhet i offentliga miljöer. Med kompisar är det okej - ensam med främlingar. Nope. Vill inte skrämma dom.

Jag har nu i två dagar gått och tittat snett på katten. Det stinker kattpiss i köket! Han har märkt att han inte verkar ligga på plus. Så, av en händelse när jag diskar ur en gryta, känner jag basilikans doft slå emot mig. Det är den som stinker! Katten är antagligen helt oskyldig, om han nu inte har, för att det är så förbannat kallt ute, hoppat upp på diskbänken och pissat på min färska krydda… !!! Va fan! Var är han! Har inte tid att blogga mer!

Sitter på Malmen och väntar på ett lunchmöte och bestämmer mig för att orera loss lite på min blogg.

Var på Big Ben igår för att titta på min vän, Conny, som gjorde en fantastisk comeback. Kul att han har bestämt att han vill börja stå-uppa igen. Jag körde själv 5 minuter och en man i publiken var så arg på mig efteråt - inte så att jag inte kunde hantera det. Men han tyckte att jag hade kränkt hans sällskap. Hm, ja, jo, kanske jag hade gjort. Frågan är om inte den unga farbrorn, med ett stort religiöst rättspatos, i själva verket såg ett tillfälle att leva ut lite agro på mig. Det är väl det som är problemet med humor “på gränsen” - att publiken kanske inte har samma “gräns” som jag. Jag kan inte annat än be om ursäkt om jag skojar på någon annans bekostnad och denne känner sig kränkt.

Likaså kan jag inte annat än be om ursäkt om läsarna av denna blogg känner sig kränkt och är tvungen att piska ur mig “ondskan i min långa taniga kropp”…

Tack & F´låt (and FU)

De har bytt ut den, mot en högre… postlådan alltså. Så nu är man tvungen att, antingen, kravla ut lite genom fönstret (omöjligt att nå om man inte tar av sig säkerhetsbältet och får en sträckning i ryggen), eller så stänger man av bilen, tar av bältet, kliver ur, hindrar trafik bakom när man inser att man parkerat för nära och handen kläms mellan dörr och låda… JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!

Jävla-post-jävla-verket…

Tidigare kunda man likt en katt glida förbi och lite världsvant flippa ner en massa post. Nä, enkelt ska det aldrig få vara…

satans-post-jävla-gubb-rövhåls-brevbärare som har klagat på att de inte klarar av att tömma när lådorna är för lågt ner… Byt jobb.

he he he (skönt att få vara lite förbannad)

Det har en insändare i DN i morse har legat och bubblat i mig hela dagen.

Det är Ulf Råberg (vet inte vem det är, men antar att han är norrlänning) som är topp tunnor skitförbannad på TV-producenternas drastiska metoder för att locka tittare, såhär skrev han bland annat:

Ett annat bottenrekord var serien “Roast” på Berns. Där fick stackars Bert Karlsson veta att “han var så ful” så att “hans bajskorvar skämdes för att tala om var de kom ifrån.” … “Stackars”? Tycker verkligen Ulf synd om Bert som frivilligt ställt upp på programmet? Tycker verkligen Ulf synd om Bert som för några år sedan deklamerade: “All publicitet är bra publicitet”?

Ulf fortsätter: Utmaningen är ju att vara rolig UTAN att gå under bältet. VA? Vilken utmaning? Vem har skrivit på det kontraktet, inte jag. Jag ser mer utmaningen i att alltid hålla mig i de nedre regionerna - för vem kan låta bli att skratta åt sofistikerad “smal” Fittis-Ballefjong-humor?

Ulf fortsätter med RAW och ifrågasätter “varför INGEN PROTESTERAR” - antagligen för att resten av befolkningen i vårt avlånga land har en fjärrkontroll som de snabbt kan välja att byta kanal eller stänga av om de upprörs…

Sedan drar Ulf följande slutsats: Försvann all begåvning med Povel Ramel och Hasse & Tage? Är de sista orginella skaparna som är kvar Robert Broberg och Owe Thörnqvist? … Här ger jag upp, eller snarare så ligger jag ner på mitt köksbord och skrattar så mycket att min kräkreflex har satt igång… Robert och Owe! upprepar jag som ett galet mantra…

Det sorgliga är att Ulf sedan fortsätter och oja sig över det klassiska att all rapportering i TV är så Stockholmsfixerad och att man aldrig visar saker från Norrland, han skriver: Annars är det mest stockholmare som dominerar etern, samma personer som valsar runt i alla program. Det värsta är att programledarna inte klarar sig själva utan måste ha en såkallad “side-kick” som sitter bredvid och svamlar. Vilket slöseri med tid.

Detta gjorde min dag… Jag klippte ut och har under dagen bett folk läsa. Ska ta med den på fest ikväll - förhoppningsvis blir det en “icebreaker”.

Funderar på det här med kaffe… Har den senaste tiden börjat få huvudvärk om jag inte dricker min java på morgonen. Då funderar man ju på hur nyttigt skiten är, för om den kan få min kropp att reagera på det sättet så borde det innehålla väldigt mycket som min kropp inte direkt borde vilja ha. Men det är, börjar bli, en last. Som med tobak tror jag att det tar 3 dagar för att få bort det mest uppenbara suget. Antagligen till priset av en betongkeps utan dess like - frågan är om det är värt det?

“En klok människa” berätta för mig igår att: 95% av det vi säger dagligen är en upprepning från gårdagen. Tror att jag ska bli bättre på det oxå - att inte säga samma sak om och om igen.

Det finns en massa saker som jag har lust att ändra. Vet bara inte var jag har tänkt börja…

Kollade (räknade) antal kommenteringar som jag har fått på de senaste tjugoen inläggen… Tio stycken.

Jag står för två av dem själv, två andra kan man helt klart räkna som någon form av spam och tre av dem är på min FÖDELSEDAG.

Reflektionen jag snabbt gör att mitt liv är helt klart så tråkigt innehållslöst som jag trott… Eller så skriver jag så uttömmande och kärnfullt att man inte kan kommentera. Näää.

Det är väldigt lätt att sätta sig själv som “solen” i ens egna universum, men, efter noga övervägande så måste man inse att man ska vara glad om man råkar vara en bajskorv som några flugor gladeligen vill trampa runt i. Att vara den centrala gestalten är få förunnat, helst i bloggvärlden. Jag är nog dessvärre inte ens “bajskorven”. Insikten över att min blogg är lite mer som en “nedlagd tågstations väntrum som demonstrativt bommats igen med masonit” - det vore extremt obehagligt att bli instängd där. Klottret på väggarna, som är symbolen för “kommentarerna” osar mest av “nonsens” (spam) och “nazism” (hatkommentarer). Ingen verkar förstå att klottret på stationen skulle få väntrummet att bli behagligare om det skrevs “uppmuntrande ord”, “mat-recept” och “kärleksbudskap”. Väntrummet skulle blomma ut och masoniten skulle tas bort och det skulle sprida sig ett behagligt ljus i lokalen. Till och med skulle det kunna bli så att tåget skulle få för sig att stanna.

Nu vill jag inte få de som verkligen gett mig “uppmuntran” att känna sig dumma, jag vill verkligen tacka för det och det har verkligen värmt. Men i paritet till all den spam som försöker nässla sig in och det hat som med jämna mellanrum trycker på dörren så är det “goda” alldeles för litet. För det är lätt att göra sig till offer när man bloggar, hatmailen blir mobbarna och alla ni besökare som inte säger ett ljud i kommentaren blir iaktagarna som ser på när “mobben slår sina käftar i en” - och ropen på hjälp gör bara att ni tystnar ännu mer och inte vågar skriva något i tron över att “mobben” skulle börja bita er.

Tack för mig.

För er som precis hittat bloggen ska jag försöka välja 4 inlägg som jag personligen tycker är roliga från min blogg, klicka på och förhoppningsvis skratta till:

Denna var mycket uppskattad när den kom…

Detta var inte så länge sedan…

Däremot var det ett tag sedan denna skrevs…

…och till slut min personliga favorit…

Har ni blivigt klokare? Antagligen inte.

Jag är precis hemkommen från Berns Salonger… betalat 150:- för att se “roliga timmen” utföras av ett gäng seriösa journalister. Jag skulle kunna raljera och såga å det grövsta. Men jag undviker att orerar loss (jag skrev långt och raderade).

Sammanfattningsvis: En personalfestsunderhållning som inte skulle blivigt publik.

Synd att Berns Salonger, som är ett fantastiskt ställe, inte har omdömmet att förutspå något som tillochmed ser dåligt ut på pappret.

Vi alla tre var överens: “Det är bra att vi går och ser på saker.” Nu efteråt är jag inte så säker…

Har startat en grupp på Facebook som ni bör gå med i!

Gruppen startades, verbalt, den 8 oktober 2009 på klubben “The Golden Circle Comedy Club” av Magnus Betnér, John Sköld och lilla jag…

Kommer att, när det blir verklighet, följa med David Druid till min frisör och filma hela förvandlingen. Ta bilder med före och efter. Ja, göra en hel programserie och sälja in till kanal lokal. Nu vet jag att David redan oponerar sig eftersom det är hans mamma som brukar klippa honom. Mamma får gärna följa med - det ger lite krydda till TV-serien…

När jag tog kortet, till vänster, så började David hojta om att jag inte fick publicera… Ja, David, hur mycket tycker du att jag tog dina hot på allvar?

Ska hasta iväg till jobb. Hasta, hasta…